Det är svårt att veta hur man ska handla, när man inte ens själv vet hur man vill ha det. Att vara så säker på viljan att få tillbaka det man levde i förut, det handlar nog inte om kärlek, det handlar bara om lathet. Det handlar om en trygghet, att ha en axel att luta sig mot när man själv behöver det. Det handlar om att man själv är för lat för att orka ta sig ur det, helt ensam.
När man saknar någon glömmer man på något sätt allt negativt. Det enda man kan tänka på är allt bra som var, alla bra stunder. Det är väl de minnena man vill ha kvar, så hjärnan rensar bort allt tråkigt automatiskt. Och desto mer man saknar en person, desto bättre blir det man en gång hade. Man ser bara livet, när man svävade runt på rosa moln.
Hur kommer det sig? För det är ju inte hela sanningen. Sanningen är den, att de rosa molnen visade sig så pass sällan att det till slut blev olidligt. När man själv försvinner på vägen, i ett desperat försök på att vara någon annan. Någon annan man aldrig skulle kunna bli. Allt för att försöka passa in och för att få det att fungera.
Det är sådana tankar man lätt glömmer när man saknar någon eller något. En person är någon men en trygghet är något. Ibland är det svårt att skilja det åt. Vad är det egentligen man saknar?
Efter att i flera veckor ha svävat runt i ovisshet om vad som egentligen hände, fösöker man få kontakt och svar på de frågetecken som fortfarande finns kvar. Det är då man möter sanningen igen. Det är då man möter det man en gång flydde ifrån. Och det är då man själv förstår varför man tog de beslut man tog.
Nu är jag redo, redo att börja om. Därför vänder jag mig bort från det gamla, och ser fram emot ett nytt och ett eget liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar