en liten "rolig" historia för er som inte kan känna empati och förståelse :)
jag sitter hemma i stjärnis och bestämmer mig för att moppa golvet i köket. hade ju köpt en ny matta men ville inte lägga den på ett skitigt golv.. :) tar fram moppen och ska gå in i badrummet för att blöta ner den. vad ser jag då på golvet? något stort, svart, lurvigt, ryyysligt snabbt springa rakt mot mina fötter. (för er som inte är med på noterna så har jag spindelfobi.) i ungefär en hundradels sekund står jag paralyserad för att sedan slänga igen dörren och skrika hysteriskt.. efter ungefär två minuter sansar jag mig och hör hur duschen är på i badrummet, för den hann jag givetvis sätta på.
och nu tänkte jag förklara för er människor där ute hur det då känns att se en spindel när man helst annars undviker dom. CHOCK. svetten rinner ifrån händerna, hjärtat bultar i 120 precis så som det gör när du blir rädd för den där otäcka människan som helt plötsligt hoppar fram i tv-rutan i en skräckfilm. man får en skitkonstig känsla av att du har hundra miljoner spindlar över hela kroppen och börjar helt psykiskt stört flaxa med armar och ben för att försöka få bort dom spindlarna som egentligen inte ens finns.
för att förtydliga detta ännu mer kan jag förklara mitt samtal jag ringde till min kära mamma två minuter senare. dom tre första meningarna gick ganska bra men sen började jag gråta helt okontrollerat. mamma sa i telefonen flera gånger att, sofia, jag hör inte vad du säger! jag fick ingen luft, så som man kände när man var liten och grät, man hyperventilerar typ. sen när hon väl förstod vad det handlade om började hon givetvis skratta. för hon tyckte ju att det var kul, fast det tyckte verkligen inte jag. så min mamma bestämde sig för att komma över till mig, mest för att jag grät så jävla mycket! händerna bara skakade... 0 kontroll på läget alltså.
efter mycket om och men hittade hon spindeln så nu är den dead and gone. först hittade hon den verkligen inte och då började jag undra om det hade slagit slint i huvet på mig, for real! men den satt där, intryckt i ett hörn...... BLÄ. jag ryser när jag skriver om det!
men mamma sa att jag inte är normalt rädd för spindlar utan att det är sjukligt. så hon tycker att jag ska gå i terapi. och det här är verkligen inte ett skämt!!! det är på fullaste allvar.
ni kanske tycker att detta låter olidligt roligt, men då tycker jag att ni ska vara med nån gång när jag möter på en spindel. då är det inte lika kul längre... nu är ja helt slut i kroppen, men ändå på ett skönt sätt. som när man har gråtit och känner sig helt matt. det tar på krafterna att jaga spindlar ska ni veta!
night
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar